Mitt i landet, utan kontakt med havet, ligger en av Italiens 20 regioner: Umbrien. Den har alltid varit italienarna kär, förknippad med medeltida kloster, vacker vild natur, men också vinodlingar, god mat och gudomlig olivolja. Jag åkte ofta hit med min familj när jag var barn, på höstlovet, och har som minnesbild en blandning av ombonade mörka takbjälkar och vita lakan, öppen spis, liten kyrka på en kulle med själsligt underbara frescomålningar, skällande jakthundar och höstgula ekar. För katoliker och konstälskare från hela världen är en av Umbriens mest kända städer, Assisi med Franciskusklostret, en vallfärdsort.

I höstas var vi här flera gånger, först med en företagsgrupp på konferens, följt av ett glatt gäng som firande en 50-årig vän och avslutningsvis med några trevliga konsulter som behövde umgås och njuta. Vid tre olika tillfällen naturligtvis.

Perugia 

Vi valde Hotel La Rosetta i Perugia för första gruppen och bodde då mitt i den vackra medeltida delen av staden. Här är det folk och rörelse ända in på småtimmarna, mycket beroende på att Perugia är en universitetsstad. Det här gänget hade till och med sig en egen filmare, som ska göra deras reklamvideo, med material härifrån resan, bland annat. Vad skulle vi hitta på för roliga aktiviteter så att det kunde bli extra spännande att göra film av det?

Linnea och jag blev ombedda att hitta en plats där man kunde hänga upp en schablon med företagets logga (går det att bära med sig en hård rulle på 2x4 meter som handbagage med skärpt säkerhetskontroll på flyget?). Sedan skulle vi hitta sprayburkar i 6 olika färger och så skulle en utvald grupp av resenärerna gå loss med sprayen och härmed skapa en riktig performance, live, mitt i Perugia centrum. Och detta skulle naturligtvis filmas. För oss blev det en övning i att leta upp en färgbutik utanför stan (med charmerande expedit som gav oss även masonitskivor att hänga schablonen på), en vit pappersduk som bakgrund, vilket visade sig vara betydligt svårare att hitta, och till slut att be vår trevlige filmare att hjälpa oss spika och hänga upp det hela.

Samtidigt som allt detta skulle hända, skulle Linnea och jag springa runt i gamla staden och hänga upp ledtrådar till vår helt egentillverkade Perugia-skattjakt. Tio kluriga frågor med anknytning till historia, italienska vanor och traditioner, politisk struktur och matkultur, blandat med några relevanta frågor kring vår aktuella företagsgrupp. Deltagarna i sju olika lag fick sedan med hjälp av en karta hämta sina ledtrådar och svara på frågor, hitta skatten och sätta på sig rustning, med Prosecco och öl som start och slut. Givetvis hade några även lyckats fuska lite, men alla kom tillbaka hela och glada och redo för resten av denna fina resa tillsammans med oss.

Ja, resten behöver inte beskrivas med mer än några ord: Fransiskuskloster, oljeprovning, vandring och mycket god mat. Och nya inspirerande vänner för mig och Linnea.

Svårare blev säkert att få med sig det två meter långa planket med färgglad logga hela vägen hem, först i bussen och sedan på flyget. Men vem vet? Det blir nog en mycket bra reklamfilm!

Todi 

Med våra andra två gästgrupper (något mindre och intimare kanske?) återgick vi till Belpoggio su Todi, en gedigen privat villa omgiven av vinodlingar, med tillhörande kyrka och smått osannolik utsikt over staden Todi, fortfarande i Italiens hjärta, huset där vi förra året arrangerat ett, åtminstone för oss, helt oförglömligt bröllop.

Här ska firas och umgås i villans stora och vackra rum, drickas drinkar vid poolen när vädret tillåter och det ska cyklas och vandras genom omgivningens gröna medelhavsskog av cypresser, ekar och allehanda buskage där vildsvin hör hemma mer än människor.

Umbrerna, ursprungsbefolkningen, och Etruskerna delade regionen mellan sig med hjälp av den tydliga geografiska skiljelinjen som floden Tibern utgör. Det var ett mycket bråkigt folk som, nästan ända fram till modern tid, krigade mellan flodens två stränder. Därav är de flesta husen byggda som fortifierade små borgar. Det är inga stora fina fönster och balkonger som präglar byggnaderna. Man var tvungen att försvara sig och man hade ofta stora förvaringsutrymmen ifall man blev belägrad längre tid. Suck!

Vårt underbara Belpoggio su Todi ser mer civiliserad ut, en gammal gård renoverad av en mycket trevlig familj från Rom som fortfarande äger och tar hand om huset. Rom ligger bara en och en halv timme härifrån och många hus i trakten används som semesterställen av stadsborna. Fantastiskt att få förmånen att hyra detta privata hem för våra gäster! Ägarna är diskret på plats och förser oss med än det ena, än det andra som vi behöver eller händelsevis har glömt (husnycklarna till exempel). I husets stora kök alternerar vår favorit cateringfirma Meriggioli, bestående av den truckkörande pappan, matlagande mamman och den serverande sonen med vänner, hustomten Valentina som trollar fram vår delikata frukost varje morgon med proviant som Linnea och jag inhandlat på lokala affären i Todi, samt gästerna, som blandar Aperolspriz till poolhäng, lagar pasta, letar fram godsaker ur kylskåpen och känner sig mer och mer som hemma. Brasan tänds i köket och i vardagsrummets stora öppna spis på kvällarna. En av höjdpunkterna är cykelturen till den också närmast osannolika Agriturismo Titignano, på slingrande landsvägar, genom den som måste vara en av Italiens minsta byar och som definitivt stannat tiden på femtiotalet: Doglio, med tio invånare. En av dem är den stolte ägaren av Italiens andra tobakslicens efter Rom, från 1932. Han blev krigsbarn, då föräldrarna sköts av motståndsrörelsen under andra världskriget, hans goda bruna ögon mörknar lite när han berättar för oss. Den lilla mannen arbetade som agronom under hela sitt liv och tog över familjens tobaksaffär först efter pensioneringen. Nu över åttio, låter han sin butik ha allt man kan behöva, inklusive espressomaskin och glass.

Framme på agriturismo, svettiga efter backe upp och backe ner i sadeln, sitter vi och äter världens 12-rätters lunch samtidigt som det firas både italienskt bröllop och dop på stället. Det är söndag och i skogarna omkring jagas vildsvin med hundar och ett hundratals utposterade jägare som ser rätt vilda ut de med. Så även på åkrarna runt vår villa. Spännande och genuint.

Som grädde på moset bor vi en natt på femstjärniga Relais Todini, med anrik egen vinodling och får en gedigen berättelse om vad som präglar de lokala druvorna i regionen. Historiskt odlat av munkar och introducerat i Italien från Persien, var vin en enkel vardagsdryck och producerades för eget bruk ända tills för ett par decennier sedan. Hela landet har gått igenom en förädling av vinproduktionen, man har gått ihop i föreningar och kooperativ som använder genuint traditionella metoder, men med kvalitetskontroll och en större möjlighet att marknadsföra sina produkter på mässor och utställningar.

Människor här flyttar snarare tillbaka till byarna på landet än samlas i stora stadskonglomerat som i Sverige. Vi diskuterar en del på resorna, när vi lärt känna varandra lite. Som italienska tycker jag att det är helt rätt med decentralisering, maktfördelning i mindre regioner och kommuner, att folk kan stanna kvar där de alltid bott och levt och arbetat. Jag tycker om mindre matbutiker, lokal produktion och traditionella metoder. Mina gäster gör det också , men de kontrar samtidigt med att det är oekonomiskt att sprida resurserna, att det hindrar tillväxten och att det ändå inte finns några jobb ute på landet. Därför är det oundvikligt att man jämnar hela stadsdelar med marken och bygger nytt, omvandlar gamla villaområden till miljonprojekt och ser till att alla flyttar in till Stockholm.

Enligt den principen skulle alla viner och ostar smaka likadant, dock. Men det kanske är skillnad mellan det som är bra borta och hemma?