Vandra i Champoluc i slutet av augusti är en fröjd för själen. Färgerna är skarpare än tidigare på säsongen och det är inte så varmt, människorna i byn och på berget är lite mer avslappnade, snart är sommarsäsongen slut.
Ett glatt gäng tjejer har bjudit hit sina respektive för en lång helg på stigar och leder som trampats i århundraden av andra tjejer med sina män. Lederna i det här området har vandrats sen medeltiden av ett folk som heter Walser. Visserligen var anledningen inte direkt semesterfirande för länge sen, utan handel, men jag kan tänka mig att manga njöt av det vackra runt omkring och av kroppens fokuserade ansträngning redan då.
Vi startar med en lätt tur, men brant från första steget, till Mascognaz längs med dess mäktiga vattenfall. Att vandra i Alperna är skönt för att man slipper ta med sig tung packning, genom att man bor på hotel eller Rifugio, men det är betydligt tuffare för höjdskillnaden. Idag går vi kanske bara 6 kilometer, men 500 meter rakt uppåt. Och om det är tungt att gå uppför så är det hemskt att gå nerför för knä och ömma leder. Ändå är det värt varenda ansträngning! Känslan att gå igenom gröna ängar och skogar, med vidunderlig utsikt och klar frisk luft är svår att beskriva. Man fokuserar fullständigt på stunden och glömmer allt annat som verkade så viktigt innan man startade vandringen. Det är ett perfekt sätt att lära sig leva i nuet. Kroppen känns skön och helt avslappnad sen på kvällen, när leden har tagit oss till dagens destination.
Dagens tur tar flera timmar då vi stannar och tittar beundrande på fina Hotellerie de Mascognaz som ligger gömd i byns antika hus från 1600 talet, vi äter en god lunch på Rifugio Aroula i gamla byn Cuneaz och jag berättar historier och historia för våra gäster. Jag undrar om de kommer ihåg namnet på språket man pratar här i dalen: Patois, och varför husen är byggda på stensvampar? Jag undrar alltid om jag kanske tröttar ut mina gäster med mina berättelser.
Andra dagen ska vi ta med oss lite mer i ryggan eftersom vi ska sova borta från hotellet, uppe på berget, på Rifugio Ferraro i Walserbyn Resy. Att använda vandringsstavar är väldigt smart när turen går upp och ner så mycket på stigar gjorda med stora stenar och trappsteg. Tänk att de byggdes redan under medeltiden, vilket arbete!
Jacques, ett par kilometer norr om Champoluc. Vägen tar slut här. Det är bara och gå om man vill längre upp. Glaciärerna spärrar idag vår syn och bakom dem ligger Zermatt och Schweitz. Det var dit de gamla folken som bode här bar sina handelsvaror som salt och olja, köpta av herrarna över bergen. Innan 1700 talet var dock mindre is här uppe, och varmare, så att det var lite lättare att ta sig igenom de höga passen mot norra Europa än det är idag. Men vi partar ändå om höga berg och pass, från 3000 till toppen av Monterosa, Punta Dufour, som med sina 4632 meter är andra högsta berget i Europa efter Mont Blanc. Den ligger förresten bara en och en halv timme härifrån.
Rifugio Ferraro är alltid lika välkomnande och mysig, med sköna sängar och Fausta som sjunger i köket. Maten är genuine och likaså vinet. Vi prövar även lokala specialiteten Genepy, en likör som görs på en liten växt med samma namn och som växer i trakten på 2600 meters höjd. Värme, trötthet och röda kinder på alla oss.
Nästa dag går vi ner till Champoluc genom Sentiero Frassati, en spektakulär stig nära vattenfall, svarta klippor och vild natur. Vi lyckas äntligen se bade marmotta (murmeldjur) och en bergsget som skyndar ner i skogen innan vi går förbi. Våra stigar leder oss till alltid nya platser och vi trampar sällan i våra egna spar när vi ska tillbak, utan hittar alltid en annan väg. Lederna är väl markerade med svarta siffror på gula ringar, varje stig har sitt nummer och samma siffror kan man följa på en karta, om man nu har en sådan.
Sista dagen är den allra tuffaste. Vi ska till laghi Pinter, och sen ska vi hinna med planet i Bergamo för att åka hem. Jag är lite stressed att vi inte hinner, så mötet är redan 8.30. Vi tar liften för att komma upp en bit och för att det är roligt att åka lift! Första tar oss till Crest stationen och andra till Ostafa.
Härifrån ringlar sig en vacker grön stig på höjd, som skär berget Testa Grigia nedanför de brantaste klipporna. Vi beundrar de olika knallskarpa färger som blommorna på den här höjden målar sig med. Det är en “luftig” stig, och man vill inte gärna snubbla och tappa balansen. Fallet skulle kunna sluta några hundra meter nedanför. Alla är extremt fokuserade och benen darrar en aning, adrenalinet susar i öronen och magen drar ihop sig när man tittar ner. Som tur är har dimman lyft som bomull mot oss nerifrån dalen, och gör sikten lite mjukare. Nu kan vi till och med beundra Alpernas symbol: den fina silvergråa Edelweiss.
Framme vid målet, de fantastiska Laghi Pinter på 2700 meters höjd, tycker Lotta att det skulle vara skönt att bada och det gör hon faktiskt I det iskalla vattnet. Jag tanker att det är bara svenskar som kommer på något sånt… De är tre sjöar varav den största har en gigantisk stenröse runt omkring. Färgen är blågrön och kontrasten mot de gråa klipporna och stenblock gör landskapet helt enastående vacker. En god picknick och sen väntar en lång och aningen plågosam sista nerstigning, på 700 meters fallhöjd, tillbaka till linbanan i Crest.
Och vi hinner till planet i tid!
